Jakob föddes samma år som hans far stupade under Karl X Gustavs krig i Polen. Antagligen levde han åtminstone sina första år på gården Orreholmen utanför Falköping i Västergötland och i någon mån tog förmodligen farbrodern Jakob (1627-1665) visst förmyndaransvar för sin brorsons uppfostran.

Skånska kriget
Jakob var 18 år gammal när han efter att ha gjort en  bildningsresa i Europa inledde sin militära karriär som kornett vid Livregementet till häst. Året därpå, 1675, såg sig Sverige tvingat att p.g.a. sin allians med Frankrike förklara Brandenburg (fr. 1701 benämnt Preussen) krig. En svensk armé invaderade landet men tvingades efter ett snöpligt nederlag vid Fehrbellin dra sig tillbaka. Det svenska allianssystemet i Tyskland bröt då snabbt samman och samtliga tyska bundsförvanter utom Schleswig-Holstein lämnade alliansen med Sverige. I Danmark drog man då slutsatsen att det rätta tillfället för en återerövring av Skånelandskapen var inne.

I Sverige förstod man att det inte var en fråga om utan när den danska invasionen skulle komma och rustningar påbörjades omedelbart. Bland annat beslutades 1675 att utöka Livgardet till 12 kompanier genom att sätta upp åtta nya infanterikompanier bestående av 150 man vardera. Soldaterna värvades bland de bästa i armén och det skulle uttryckligen tillses att de skulle komma från alla delar av landet. Många av dem lämnade för övrigt en underofficers- eller lägre officersbefattning för att bli meniga i Livgardet.

Dessutom sattes ett beridet kompani upp, som skulle utgöra kungens personliga livvaktsstyrka, Livdrabanterna – Karl XI:s drabanter, bestående av 200 man, 2 löjtnanter, en kaptenlöjtnant och en överstelöjtnant som kompanichef. Jakob blev en av löjtnanterna. Som löjtnant i Drabantkompaniet hade Jakob personligt ansvar för Karl XI:s säkerhet. Kungsvakten bestod även i fredstid alltid av en löjtnant, en korpral och 30 drabanter, och löjtnanterna hade det direkta överinseendet över inpasseringen till kungens rum.

Den danska krigsförklaringen mot Sverige kom under hösten 1675 då en armé sändes till svenska Pommern. Våren 1676 intogs först Gotland. Efter att den svenska flottan krossats fullständigt vid Ölands södra udde kunde danskarna själva välja tid och plats för sin landstigning på fastlandet. I juni gjordes en avledande manöver mot Ystad och, sedan den svenska armén hade lurats dit, landsattes huvudstyrkan vid Råå söder om Helsingborg. Fästningarna i Helsingborg och Landskrona gav snabbt upp. Kristianstad kapitulerade under augusti och därefter var Malmö den enda staden i Skåne som fortfarande var i svensk hand.

Den svenska armén drog sig ur östra Skåne, marscherade runt den danska huvudstyrkan och anföll en mindre dansk styrka utanför Halmstad 17 aug 1676, den första svenska segern i detta krig. Slaget kostade den svenska armén 4 döda och ett antal sårade mot ungefär 300 stupade danskar och ett tusental fångar av den ursprungliga styrkan på 2.500 man. I slaget användes den senare så framgångsrika plogformationen där rytteriet plöjde in i motståndarformationerna i en tät kil med dragna värjor med mittryttaren främst och de övriga snett bakom, ”knä vid knä”.

Karolinsk rytterichock ”knä vid knä”

Efter en del manövrerande under hösten gick den danska armén i vinterkvarter. Den svenska armén dröjde sig trots ett svårt försörjningsläge och svåra sanitära förhållanden och sjukdomar i lägret kvar i nordvästra Skåne för att försöka överrumpla den danska armén.

Det svenska överrumplingsförsöket 4 december
Den 4 december kom det tillfälle man hade väntat på sedan kylan kommit och åarna frusit. Överrumplingsförsöket misslyckades dock och det hela utvecklades till en kapplöpning mellan den svenska och den danska armén om vilken som skulle hinna först till fördelaktig terräng, några små höjder norr om Lund.

Slaget vid Lund blev det blodigaste fältslag som den svenska armén har utkämpat och bortemot hälften av de stridande på båda sidor dödades. Slaget räknas som en svensk seger, eftersom svenskarna behöll kontrollen över slagfältet, men det stod länge och vägde och en dansk seger hade fört Danmark betydligt närmare en seger i hela kriget. Nu stärktes den sjunkande svenska moralen och övertygelsen om att den nya taktiken för rytteriet kunde besegra numerärt överlägsna fiender.

Liksom segern vid Halmstad tillskrivs denna seger huvudsakligen Livgardet och Livregementet. Livregementet och Drabanterna utgjorde den förtrupp som i sin kapplöpning med den danska armén först nådde fram till målet, de små höjderna Möllevångshöjden och Sliparebacken vid Lunds dåvarande norra utkant, och inledde slaget mot den danska förtruppen.

När de svenska förband som så småningom nådde fram och flankerade dessa ryttarförband pressades tillbaka var det Livregementet och Drabanterna som genom fortsatta oupphörliga attacker mot överlägsna danska trupper lyckades uppehålla dem och hindra dem från att utnyttja luckan. När förstärkningar kom inledde Livregementet och Drabanterna nya anfall under vilka Drabanternas chef, Siegroth, stupade. Efter en och en halv timmes strid brast det danska försvaret på denna flygel och ett förföljande som höll på att kosta svenskarna segern inleddes.

Efter det att den danska vänsterflygeln hade slagits på flykten och förföljandet avbrutits fällde de avgörandet genom att fem timmar senare återvända just i tid för att rädda den svenska vänsterflygeln från ett säkert nederlag. Livgardets och Drabanternas ständiga anfall ledde naturligtvis till att de drabbades av särskilt svåra förluster. Av de c.a. 150 drabanter som deltog satt enligt chefen för Livregementet, överste Nils Bielke, ”knappt 50 drabanter kvar i sadeln” efter slaget. Jakob var en av dem. Han blev ett par veckor efter slaget utnämnd till kaptenlöjtnant och fick under vintern i uppgift att värva ersättare, vilket dock inte lyckades särskilt väl.

Våren 1677 red han från Stockholm med 34 man som utrustades vid Jönköpings manufakturverk, bland annat med en ny modell av bröstharnesk. Kompaniet kunde alltså inte kompletteras till full styrka. Han deltog därefter också i slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Även i det här slaget drabbades Drabanterna av särskilt höga förluster då kungen skenade iväg med dem långt före resten av armén och inringades av en större trupp danskt rytteri, som en lång stund högg in på dem från alla håll innan Livregementet till slut kunde slå sig igenom och bryta inringningen. Av de 142 drabanter som mönstrades före slaget stupade 28 och sårades 50. Också nu klarade sig Jakob oskadd eller i varje fall utan svårare skador.

Fredsperiod
1680 befordrades Jakob, som den yngste i kompaniets historia, till överstelöjtnant och kompanichef och stannade i den befattningen till 1693. Under hela den perioden befann han sig alltså vid hovet eller i dess närhet och även om han formellt var underställd Livgardets chef kom han att i praktiken alltmer lyda direkt under kungen. Livdrabanterna var under perioden förlagda i Arboga och Köping och kungen vistades under den här tiden ofta på sin kungsgård i det närbelägna Kungsör.

Arboga, Dahlbergs Suecia Antiqua, Kungliga Biblioteket. Foto: Marcus Andrae

1680 gifte han sig också med Beata Bonde, dotter till Gustaf Carlsson Bonde af Lajhela, riksråd och sparivrande riksskattmästare i förmyndarregeringen efter Karl X Gustaf från 1660 till sin död 1667, och Anna Christina Pehrsdotter Natt och Dag. Även om Jakob tillhörde högadeln var han inte av gammal svensk familj och han hade inga manliga släktingar i livet. Mot den bakgrunden verkar han ha gjort en häpnadsväckande snabb karriär och ett häpnadsväckande gott parti. Hur var det möjligt utan en släkting eller åtminstone en mecenat som kunde introducera honom i rätt kretsar ? Tillhörde man verkligen de kretsarna med automatik enbart genom sin börd ?

Antagligen inte. Förmodligen hade han någon mecenat eller fosterförälder som åtminstone kunde introducera honom i sällskapslivet. Det räckte säkert inte i sig, inte ens på den här tiden, till att nå en så utomordentligt betrodd ställning som den att vara befälhavare över konungens livvakt och landets absoluta elitstyrka i krig. Förmodligen låg det honom inte i fatet 1680 att inte tillhöra gammaladeln. Antagligen var det tvärtom meriterande när Karl XI:s uppgörelse med företrädarna för förmyndarregeringen närmade sig.

Bondeska palatset, Dahlbergs Suecia Antiqua, Kungliga Biblioteket. Foto: Marcus Andrae

Visserligen gifte han in sig i den Bondeska släkten och skulle själv komma att drabbas av reduktionen genom indragningen av Orreholmens gods i Västergötland, men han hade ändå inga riktigt gamla och starka band med någon av kungens huvudmotståndare inom högadeln och kunde därför antas vara mer pålitlig än de flesta inom adeln. Säkert hade också den pålitligheten redan bevisats vid Lund och Landskrona.
1693-1698 tjänstgjorde han som överste och chef för Livregementet till häst och disponerade då Biskops-Arno vid Mälaren som översteboställe.

Stora nordiska kriget
Vid inledningen av Stora nordiska kriget år 1700 hade Jakob hunnit bli generalmajor och chef för kavalleriet, fortfarande med direkt befäl över Livregementet. Regementet hann p.g.a. stormar under överfarten till Estland inte delta i slaget vid Narva, men en framgångsrik räd mot ryssarna då Livregementet tillsammans med andra enheter under Jakobs befäl i februari 1701 skingrade en betydligt större fientlig styrka vid Petjöry (Pitschour) i Livlands gränstrakter bidrog till att han den 11/5 1701 utnämndes till generallöjtnant.

Han förde själv den lilla del av Livregementet som deltog i första vågen i landstigningen över Dvina, gränsfloden mot Litauen-Polen, i juli samma år och anförde högra flygelns andra linje vid slaget vid Klissow, norr om Krakow, 9 juli 1702 då Livregementet vändes helt om i ett kritiskt läge för att möta och avvärja ett sachsiskt inringningsförsök.

I slagets slutskede ledde han fyra kavalleriskvadroner i ett slutanfall i den ännu stående sachsiska centerns vänsterflank medan den svenska centerns infanteri anföll dess högra flank och med förenade krafter drev sachsarna på flykten.
I detta utdrag från Livreg_1701-1702, finns detaljerade beskrivningar av dessa slag. Enligt Josias Cederhielms ant, KFÅB-25 s 80, fick Jakob permission den 26/8 för att ”curera sina blessyrer”.

Jakob utnämndes till general 1704 men tog samma år avsked från armén, enligt flera källor hade han sista året vid flera tillfällen permission p.g.a. sjukdom. Generalen Stenbock vittnar också om att Jakob strax före hemresan hade kommit in i dennes tält och bett honom be kungen om hjälp att hitta en tjänst där han med sin värkbrutna kropp kunde göra någon nytta. Efter hemförlovningen hade han fortsatta goda kontakter med sina gamla kollegor. C G Creutz, Jakobs efterträdare som chef för Livregementet, skriver bl.a. till sin fru efter slaget vid Mogilov 1708: ”Du måste säga general Spens att jag red på Ryttmestaren [antagligen Jakobs gamla tjänstehäst] och den gjorde mig god tjänst.”

Jakob som riksråd efter 1710

Han blev kungligt råd och president i Bergskollegium 1710, upphöjdes till greve 1712, utnämndes till vice överståthållare i Stockholm 1714 och riksråd 1718, men omnämns även dessa år som sjuklig. I en redogörelse efter kriget om de dramatiska händelserna 1719 när ryska trupper landsattes vid Baggenstäket kan man bl.a. läsa följande:

”För ordnandet av försvaret i Stockholm hade man utsett general Spens att bistå överståthållaren, dels tillsatt en stadsöverste att enrollera och excercera dem som kunde bära vapen. Spens var dock sjuklig och kunde föga uträtta och översten som vid utnämningen lämnat stora löften hade inte heller uträttat något.”

I KFÅB 1939 s 51 finns  dock också en längre rapport från Jakob till Karl XII efter en av honom själv utförd generalmönstring i Sverige [när ?], vilken har fört honom runt i alla delar av landet, bl.a. till Jämtland, i jakt på de sista manskapsreserver som gick att uppbringa.

Jakob var ett av fyra riksråd, varav tre även var generaler, som bar riksregalierna under Karl XII:s begravning: Carl Gustaf Rehnskiöld bar spiran, Nils Gyllenstierna kronan, Nils Stromberg nyckeln och Jakob bar riksäpplet (H. Lindqvist). 21 år tidigare hade han tillsammans med Livgardets chef, Posse, gått vid kungens högra sida i kröningsprocessionen.

Från tiden för det stora nordiska kriget finns ett flertal brev till Jakob bevarade på Carolina-biblioteket i Uppsala. För flertalet saknas ännu fullständig tolkning. En intressant iakttagelse är att medan alla övriga brev som vanligt under den här tiden inleds med ”Högvälborne Herr Grefve…”, så inleds breven från Carl Gustaf Rehnskiöld, Karl XII:s betrodde fältmarskalk, med ”Bäste broder…”. Där finns även några brev från Erik Dahlbergh, daterade 1701, bl.a. ett i vilket Dahlbergh, då guvernör i Livland med ansvar för Rigas försvar, varnar Jakob för sachsiska spioner förklädda till garvare.

De flesta breven från kungliga kansliet innehåller mer eller mindre rutinmässiga order om furagering, anskaffande av hästar och förflyttningar, men där finns även ett gratulationsbrev från kungen efter den lyckade räden mot ryssarna vid Petjöry samt ett brev som förbjuder ”onödigt brännande” på rysk sida. Om ordern är särskilt riktad till Jakob eller en allmän order till armén framgår inte. Det lär dock knappast ha legat humanitära utan snarare mer praktiska hänsyn bakom ordern. Förmodligen var avsikten att spara proviant till de egna soldaterna och hästarna.

Förmögenhet och gårdsköp
Jakob byggde upp en stor förmögenhet och flertalet av de gods som varit i släktens ägo tillkom under hans tid och de flesta inom några få år, 1705-1708, efter hemkomsten från kriget. Det finns inte mycket som tyder på att han själv skulle ha fått något större arv från sin far, Axel, eller sin farbror, Jakob, men möjligen från sin mor Sophia och den Reuterska släkten. Den såvitt hittills känt enda gården i släktens ägo innan han påbörjade sina förvärv var Orreholmen, och den drogs in i den stora reduktionen, genomförd c.a. 1685-1695, då alla grevskap, friherreskap och gods förlänade efter 1604 som avkastade mer än 600 daler silvermynt per år, vilket var 80 % av alla förlänade hemman, drogs in till Kronan.

Jakob har som generalmajor i en framgångsrik armé säkert inte gått helt lottlös från kriget men han hade haft en för tiden mycket hög lön under hela sin långa tjänst vid drabanterna och kan därför mycket väl ha sparat ihop förmögenheten på det sättet. Lönen som överstelöjtnant för drabanterna var lika hög som regementschefens för hela Livgardet – 2.000 daler om året (1696). Dessutom ingick tjänstebostad, vid torget i Arboga, eller ett inkvarteringstillägg på 400 daler per år samt ersättning för tjänare. Hans ingångslön som löjtnant vid 19 års ålder var 800 daler. En infanterists lön vid Gardet var 36 daler, vilket var lägre än vad en dagsverkare tjänade. En menig drabant däremot tjänade 168 daler. Av de civila tjänstemännen under samma tid tjänade en skrivare på slottet 150 daler, en lagman 600 daler, en landshövding 1.500 daler och ett riksråd 4-6.000 daler.

Officerarna hade inget risktillägg under kriget men han kan förstås ha fått möjlighet att berika sig genom plundring även om möjligheterna i Polen var betydligt sämre än i 30-åriga krigets Tyskland. Det enskilt största bytet, 300.000 riksdaler, togs i Lemberg 1704, men den största delen av krigsbytet användes för arméns underhåll. Som jämförelse kan nämnas att Jakob betalade 10.000 daler för Höja 1707.

En faktor som säkert har bidragit till att möjliggöra de stora förvärven är att reduktionen medförde ett stort utbud av fastigheter p.g.a. att adeln i många fall tvingades sälja även gods som inte omfattades av själva reduktionen för att betala utmätta räntor för de indragna godsen. Marknaden hade troligen inte återhämtat sig från denna baisse, vilket bör ha gett god köpkraft till den som hade kapital att utnyttja tillfället.

Möjligen har också delar av förmögenheten tillkommit via äktenskapet med Beata Bonde. Vi vet att Stafsäter kom via arv från den Bondeska släkten men huvuddelen av gården drogs strax därpå in under reduktionen. Den kunde 1705 återköpas. Kort därpå köptes även Höja, Grensholmen, Engelholm och flera mindre gårdar. Han ägde troligen också en fastighet vid Munkbron i Stockholm (P. Englund, Den oövervinnerlige). Jakob inte bara förvärvade mycket jord på kort tid, han lät också bygga nya mangårdsbyggnader på flera av godsen. Hans jordebok omfattade 123 och 3/8 mantal.

Hur var Jakob som person ?
Den karolinska tiden har inte efterlämnat många dokument som ger några tydliga personporträtt. Dessutom var tiden rätt kärv och texter som beskriver skeenden radar oftast upp fakta och beskriver sällan känslor och personliga reflektioner. I den mån de har förekommit har den typen av brev och dagböcker sällan bevarats. Tack vare Jakobs framträdande position finns ändå relativt många bevarade dokument som på olika sätt ändå kan ge oss olika ledtrådar till hur han var som person och ambitionen är att den bilden ska bli allt tydligare genom fortsatt forskning.

I ett lösryckt vittnesmål som har citerats i andra hand – källa saknas – lär han ha yttrat om Karl XII att denne trodde sig vara ”Guds fiskal på jorden”, ett uttalande som med tidens mått torde ha kunnat betraktas som högmålsbrott. I en karolinsk självbiografi författad av Axel von Löwen tiotals år efter kriget refereras en episod där Jakob med Livregementet i ”ett av de första slagen mot det saxiska kavalleriet”, alltså Dvina-övergången, eller troligare Klissow, skulle ha utfört den av Karl XII närmast förbjudna karakoll-manövern med avlossande av karbin och pistoler och vändning för omladdning innan han övergick till den reglementsenliga chocken i plogform med dragna värjor och drev saxarna på flykten.

’Efter slaget frågade Karl XII i lätt kritisk ton: ”Spens, varför började ni inte slaget på samma utmärkta sätt som ni avslutade det ?” Generalen, som kände udden i frågan, svarade skrattande: ”Sire, jag ville först visa dessa högfärdiga saxare att vi kunde vår exercis lika bra som de.” Svaret roade kungen som replikerade: ”Nåväl, hädanefter ska vi alltid börja på samma sätt som ni så tappert avslutade.” ’ (KFÅB 1929 s 66.)