Släktens skotska historia

Släkten kom till Sverige genom James Spens (1571-1632), som var sändebud för Englands kung James I hos det svenska hovet i samband med fredsförhandlingarna vid Knäred 1613.
Här redogörs för vad som hittills varit känt om släktens äldre skotska historia. Materialet nedan är hämtat från Svenska Adelns Ättartavlor av Gustaf Elgenstierna, Sveriges största genealogiska uppslagsverk, utgivet 1925-36:

”Friherrliga ätten SPENS, nr 9″
Friherrlig 1628 28/4, introducerad 1635, ättens siste levande medlem upphöjd i grevlig värdighet [1712].

Ätten Spens är av uråldrig  feodaladel i Skottland och härstammar, enligt vad flera engelska släktforskare uppgiva, från en yngre son till de forna grevarna av Fife. Ätten har också städse fört i sin vapensköld den ryktbara ätten Macduffs, grevar av Fife, vapen, ett upprättstående rött lejon av guld. Namnet Spens, som förekommer redan på 1200-talet, bars under medeltiden av flera självständiga skotska baroner. Av de grenar av ätten, som under denna tid uppstodo, är grenen Lathallan den äldsta [Detta stämmer inte. Enligt senare forskning är det grenen Wormeston som är den äldsta.] medan grenarna Wolmerston (Wormeston), Bodham (Boden), Kilspindy och Berryhole utgöra yngre grenar av Lathallan. Baroniet Lathallan, som kom i ätten Spens’ ägo 1425, då godset förverkades av Murdoch, hertig av Albany och greve av Fife, hade sedan urminnes tider tillhört grevarna av Fife. Samtliga nämnda grenar av ätten Spens förde i vapnet det upprättstående lejonet.

Ättens med säkerhet först kände stamfader är Henry de Spens, som levde under Alexander III, konung av Skottland 1249-1286, och som i likhet med de flesta av Skottlands adel tvangs underkasta sig konung Edvard I av England år 1296. Samtidigt med Henry levde en Nicol de Spens, som likaledes måste svära konung Edvard trohetsed 1296, men sambandet mellan dessa två är icke utrett. Henry de Spens dog strax efter år 1300 och efterträddes av sin son Thomas, som omtalas i ett donationsbrev till klostret i Soltray 1320 och i ett annat brev till samma kloster 1332. Thomas’ son och arvinge var William de Spens, nämnd i en handling av 1385 16/5. Denne efterträddes vid sin död av sonen William de Spens, död 1432, innehavare av baronierna i Fifeshire och Glen-Douglas i Dumbartonshire samt av länderna Athaland, Kittedie och Craig-Sanquhar m. fl. Från honom härstamma med visshet samtliga grenar av ätten.

I Skottland och England kvarleva nu endast grenarna Lathallan och Craig-Sanquhar, den sistnämnda utgrenad från Lathallan 1780. Grenen Wolmerston kvarlever i den svenska grevliga ätten Spens, och grenen Bodham, varav medlemmar under senare hälften av 1500-talet utvandrade till Schlesien och därifrån till Böhmen och Österrike, fortlever i båda sistnämnda länder, där den erhöll friherrlig värdighet 1781 22/8 och för namnet Spens von Boden. Medlemmar av grenen Lathallan utvandrade 1450 till Frankrike, där ätten alltjämt torde kvarleva.”

(Utredningen om ättens äldre historia har meddelats av e.o. hovrättsnotarien greve Vilhelm Spens, som överlämnat till utredningen hörande originalhandlingar till Riddarhuset.)