Under hela stormaktstiden var medlemmar av släkten Spens aktiva i armén och statsförvaltningen. Den främsta posten nådde naturligt nog den förste i Sverige, James Spens. Som omväxlande svensk och engelsk ambassadör rörde han sig i den internationella storpolitikens hetluft under det tidiga 1600-talet med täta kontakter med de europeiska stormakternas furstar och ambassadörer.

Han träffade således flera gånger Gustav II Adolf, Danmarks Kristian IV och Englands Jakob I och senare Karl I. Han var den förste i svensk tjänst och belönades med friherreskap 1628 samtidigt som han förlänades godset Orreholmen i Västergötland. Flera andra medlemmar nådde också framträdande positioner, främst i armén som var den del av samhället som tillmättes störst betydelse och som fick och tog mest resurser under denna extremt krigiska period i svensk historia.

Efter stormaktstidens slut i och med Sveriges totala nederlag i kriget 1700-1721 kan först en viss ändring i karriärinriktningarna märkas men de flesta manliga släktmedlemmar fortsätter ändå att söka sig till den militära banan ända till slutet av 1800-talet.

Under stormaktsperioden var Sverige i ett nästan konstant krigstillstånd. Öppet krig rådde åren 1600-29 med Polen, 1630-48 med Habsburgska riket, 1655-61 med Polen, Danmark och Ryssland, 1675-78 med Danmark och Brandenburg, 1700-21 med Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen samt efter stormaktstidens egentliga slut åter 1741-43 med Ryssland.

James (Jakob I) (1571-1632), g. m. 1. Agnes Durie, 2. Margareta Forath, var först ambassadör för England i Sverige 1612-13, och sedan för Sverige i England 1613-30 och samtidigt värvare av skotska soldater till Sverige. Friherre 1628. Jakob lär ha avlidit i hjärtinfarkt efter att ha fått besked om Gustaf II Adolfs död. Brevväxling med Axel Oxenstierna och Gustaf II Adolf finns bevarad på Riksarkivet.
Se separat beskrivning av brevväxlingen i avsnittet Jakob I:s brev.

William (1604-1647), I KrA:s regementschefsregister finns en notering om att han var kapten vid James Spens’ regemente från 1625 och överstelöjtnant i Robert Leslies infanteriregemente 1631. Ogift.

Axel (1626-1656), blev major vid Upplands kavalleriregemente och lär ha dödats i ett bakhåll i kriget mot Polen (extern länk) under Karl X Gustav.

Hans hustru sedan 1652, Sophia Reuter (1630-1685), dotter till landshövdingen Johan Henriksson Reuter av Skälboö och Catharina Hand, var barnbarnsbarn till Erik XIV.

Barn: Catharina (1653-1681) gift med Gideon Rålamb, Sofia (1654-1715) gift med Johan Kruuse af Elghammar, Virginia (1655-1722) gift med Henning Kruuse af Verchou och Jakob (1656-1721).

Jakob (1627-1665),  Axels bror, deltog också i kriget mot Polen och Danmark 1655-1660. I krigets inledning 1655 var han kapten för ett nyuppsatt infanterikompani i Livgardet. Infanterikompanierna låg i början av kriget 1655-56 som garnisonstrupper i preussiska fästningar och Jakob befann sig då sannolikt i Thorn, som var den största fästningen. 1656 blev han överstelöjtnant för Gustaf Otto Stenbocks värvade regemente till fots.

Han deltog 1658 med den i Livland stationerade armén under Robert Douglas bl.a. i kuppen mot hertigdömet Kurland (del av nuv. Litauen). Efter stormningen av Mitau belönades han där med 102 riksdaler silver (Den oövervinnerlige, Peter Englund, s 681). I KrA finns också en notering om att han var överste och chef för Kungl. Maj:ts Livgarde i Riga 1660. Enligt Karl X:s omdöme var han ”en god karl” (Elgenstierna s 429). Porträttet har tidigare ansetts föreställa Jakob 1571-1632, men dräkten, som inte är typisk för 1650-60-talen, är troligen en maskeraddräkt som har använts vid tornerspel på rännarbanan på Norrmalm på 1650-talet där Jakob ska ha deltagit.

Jakob dog officiellt ogift och barnlös men i Krigsarkivet finns en Frideric Spens noterad som frigiven krigsfånge 1722, tillfångatagen 1710 vid Rigas fall. Vid ankomsten till Sverige har han enligt arkivet ansökt om tjänst som kornett, den lägsta officersgraden.
Hade han levt i Riga? Kan han ha varit en sonson till Jakob, som uppenbarligen har uppehållit sig i Riga en tid, eller möjligen ättling till William?

Jakob III (1656-1721), son till Axel. Jakob levde hela sitt vuxna liv i den svenska stormaktens centrum, först som Karl XI:s drabant och kammarherre, senare som chef för Drabanterna och Livregementet. Efter att ha överlevt flera av de blodigaste slag den svenska armén någonsin har utkämpat avslutade han sin karriär som general, kungligt råd och president för Bergskollegium. Läs mer om Jakob III.

Gift 1680 med Beata Bonde (1659-1732), dotter till riksskattmästaren i Karl XI:s förmyndarregering, Gustaf Bonde (d 1667), och Anna Christina Pehrsdotter Natt och Dag

Barn: Axel f 1681, Carl-Gustaf f 1682, Anna Sofia (1686-1761), Hedvig Christina (1690-1758) och Beata (1692-1740).

Axel (1681-1745 ), inkallades som 19-åring när Stora nordiska kriget bröt ut och var med som en av Karl XII:s livdrabanter vid landstigningen på Själland 25 juli 1700, vid Narva 20 nov, i tättruppen vid landstigningen i övergången över Dvina-floden i juli 1701 tillsammans med sin far, tillsammans med fadern och brodern vid Klissow 1702, vid Pultovsk 21 april 1703 och i belägringen av Thorn samma år. 4 juli 1703 blev han 22 år gammal utnämnd till major vid Upplands tremännings kavalleriregemente.

Han deltog vid Poltava 28 juni 1709 och blev den 1 juli tillfångatagen vid Dnjepr-övergången vid Perevolotjna bland nästan 25.000 andra svenskar. Han var då överstelöjtnant vid samma regemente. Under fångenskapen lär han ha försörjt sig som sadelmakare och upplevt svåra strapatser under rymningsförsök. Han ska efter fångenskapen aldrig mer ha sovit i eldade rum.

Efter hemkomsten 1722, som en av bara ca. 5.000 återvändande, tjänstgjorde han som överstelöjtnant vid Livregementet till häst, 1731-37 som överste vid Västgöta kavalleriregemente och 1737-42 åter vid Livregementet till häst som dess chef. 1742, under det katastrofala kriget i Finland, var han befälhavare för försvarsstyrkorna norr om Stockholm.

1743 fick han en häst skjuten under sig i samband med ”slaget om Norrmalmstorg” i samband med den Stora Daldansen då upproriska dalkarlar tågade in i Stockholm (Herman Lindqvist, Historien om Sverige). Samma år blev han generallöjtnant och chef över styrkorna i Skåne. Han var medlem av sekreta utskottet 1738-45, först sympatiserande med hattpartiet och senare, inför kriget i Finland, med mössorna. Barnlös.

 Carl Gustaf (1682-1751), studerade i Uppsala, sedan i Leyden och Utrecht. Adjutant vid Livregementet till häst 1700. Deltog i landstigningen på Själland, i anfallet mot Petjöry, som löjtnant vid övergången över Dvina 1701 och Klissow 1702. Han blev ryttmästare vid samma regemente 1703 men drabbades under följande år av flera sjukdomar, bl.a. av ”stensjuka” (gallsten ?).

Han begärde avsked från armén 1707 och blev därefter kammarherre hos Karl XII:s syster, Hertiginnan Hedvig Sofia av Holstein-Gottorp, och informator åt hennes son Karl Fredrik. Hovjägmästare 1716. Hovmarskalk 1719, sändebud till franska hovet 1720 och Överhovjägmästare på 1720-talet. Bosatt från 1733 på den f.d. Oxenstiernska malmgården på Ladugårdslandet i Stockholm (flyglar bevarade bakom Historiska muséet). 1739 föreslagen som riksråd men avböjde utnämningen med hänvisning till sin dåliga hälsa. Begravd i Floda kyrka, Sörmland.

Han och första hustrun Beata Oxenstierna (1687-1735), dotter till Gabriel Oxenstierna och Elsa Sparre, fick sju barn, av vilka tre dog i späd ålder under de svåra krigsåren 1714-19.

Barn: Fyra söner överlevde barnaåren. En av dem, Carl Gustaf, dog 19 år gammal då han enligt faderns liktal ”just i snillegåvor och wettenskaper gav det största hopp som någonsin af en yngling kunnat begäras”. Gabriel dog barnlös nära 70 år gammal efter en lång militär karriär. Jakob den äldste sonen, född 1710, övertog Höja och Grensholmens fideikommisser och Fredrik Gustaf övertog Engelholms fideikommiss samt Ökna.

Carl Gustafs andra hustru Beata Ribbing (1692-1760).

 Gabriel (1712-1779),  blev efter studierna i Uppsala fänrik vid Dalregementet 1732, gick i polsk tjänst 1734 där han sårades vid en belägring av Danzig (Gdansk). Därefter gick han i fransk tjänst som kapten vid general Lencks regemente (Royal Suèdois) och deltog i fälttåget vid Rhen. Återvände till Sverige och Dalregementet 1739. Deltog som ryttmästare vid Västgöta kavalleriregemente i kriget i Finland 1741-42. Gavs i uppdrag att värva ett regemente i Tyskland 1749 och blev som överste dess chef. Deltog i kriget i Pommern mot Preussen 1757-62, från 1760 som generalmajor och kommendant i Stralsund. Överste för Närkes och Värmlands regemente 1765, generallöjtnant 1770, general i infanteriet 1773 samt fältmarskalk och Serafimerriddare 1776. Ogift.

 Jakob (1710-1755), var kunglig kammarherre och lagman i Sörmland.

Carl Gustaf (1741-1816), var även han lagman. Han utökade sitt arv med förvärv av Salnecke, Höjas granngård, och Ribbingsholm i Östergötland, som han bebyggde med en ny vacker  manbyggnad. Flera mindre gårdar lades dessutom till Höjas marker och tillkom i Östergötland. Han byggde ut bostäder och ekonomibyggnader på Höja och nya flyglar på Grensholmen, vars manbyggnad även genomgick en genomgripande renovering. Han tycks ha varit den förste att bedriva ett aktivt jordbruk.

Ulrica Eleonora Falkenberg (1764-1802), hustru till Carl Gustaf.

Lämpliga källor för vidare forskning är bl.a. de olika regementenas historieskildringar för dessa perioder, Krigsarkivet, Bergskollegiums arkiv samt förstås gårdsarkiven.

De första källorna har varit:

”Släktpärmen”, okänd författare

Kungl Svea Livgardes historia, band 3-4

Braunerhjelm, Livregementets till häst historia

G. Ulväng

A. Åberg, Karoliner

P. Englund, Den oövervinnerlige

Svenska slagfält, Lars Ericson m.fl.

B. Liljegren (?), Karl XI

B Liljegren, Karl XII

Den svenska historien, band 7-8, Bonniers

Svenska regementen under indelningsverket

Sveriges Riksbank, bankhistoria

Lästips:  Minnet av Poltava, P. Englund, utdrag ur dagböcker skrivna av karoliner under åren 1707-1709. De nämner ingenting om Spens men ger mycket levande skildringar av tiden och naturligtvis i synnerhet av kriget.