Jakob I:s brev

Texten i styckena nedan har i sin helhet hämtats från Riksarkivets webbplats. Breven är nästan uteslutande skrivna på latin men några få är på engelska och något enstaka på tyska. De finns att läsa som faksimil (fotografier), i avskrift på originalspråket eller i en svensk sammanfattning.

Nästan alla behandlar den tidens storpolitiska händelser: internationella hot, allianser, krig och fredsfördrag. De flesta innehåller också en vädjan om betalning av utlovade medel till honom själv eller till skotska och engelska köpmän som har gjort affärer med Sverige.

I ett brev (AO nr 3508) meddelar han Oxenstierna att han har skickat en man för att hämta de pengar kungen är skyldig honom och det senaste årets lön och erbjuder sig att stå för årets utgifter själv bara de tidigare försummelserna från svensk sida rättas till ! Det är kanske inte så konstigt att Kronan ständigt är utan pengar. Detta är nämligen åren då Sverige betalar krigsskadeståndet efter freden i Knäred, 1.000.000 riksdaler, Älvsborgs lösen.

Inledning
Jakob (Sir James) Spens (1571-1632), skotsk militär och diplomat i brittisk och svensk tjänst, var son till David Spens som dog samma år som sonen föddes, under ett anfall mot Skottlands regent, earl Lennox. Modern gifte om sig med Sir James Anstruther, far till den bekante diplomaten Robert Anstruther. De båda halvbröderna fick tillsamman ett viktigt diplomatiskt uppdrag 1612-1613, när Jakob I av Storbritannien skickade Anstruther som ambassadör till Danmark och Spens som ambassadör till Sverige för att mäkla fred mellan Kristian IV och Gustav II Adolf . Freden i Knäred.

Spens var inte ett nytt namn för svenskarna. Han hade redan på Karl IX:s tid haft i uppdrag att rekrytera legosoldater i Skottland för tjänstgöring i den svenska armén och hade utnämnts till general för de brittiska trupperna i Sverige. Han vann i hög grad såväl Gustav II Adolfs som Axel Oxenstiernas förtroende och fungerade både som brittiskt sändebud i Sverige och som svensk representant i London. Han blev så småningom ”more of a Swede than a Scot” (Michael Roberts). Hans insatser för Sverige vann kungens erkänsla, och han upphöjdes till friherre 1628 med Orreholmen som friherreskap.

Korrespondensen mellan Spens och Oxenstierna
Spens anförtroddes en rad viktiga uppdrag av både de brittiska kungarna Jakob I och Karl I och av Gustav II Adolf. Korrespondensen med Oxenstierna (ca 90 brev) härrör emellertid främst från tre perioder, nämligen 1613-1620 och 1623-1626, när Spens befann sig i London som svensk ambassadör samt 1627-30 när han skickats som brittisk ambassadör till Gustav II Adolf som då befann sig i Preussen och sedan återinträdde i svensk tjänst. Dessa brev görs nu tillgängliga i en textkritisk utgåva på internet. Oxenstiernas 14 brev till Spens (från perioden 1612-1627) finns redan utgivna i Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, förra avdelningen, vol. 2-3; Stockholm 1896-1900). Förutom breven till och från Oxenstierna finns i Riksarkivet ett antal brev till och från Gustav II Adolf samt pass och instruktioner.

Beskickningen till London 1613-1620
Efter uppdraget som brittisk medlare vid Knäredskonferensen gick Spens i svensk tjänst, och Gustav II Adolf skickade honom till London som avlönad svensk representant. Spens tidigaste bevarade brev till Oxenstierna är från senhösten 1613, då han under sin hemresa till London rapporterar från Köpenhamn och Hamburg (breven 3500-3501). Från beskickningen till England, där Spens kom att stanna till 1620, finns bevarade nästan 30 brev (3502-3532). Han rapporterade om utvecklingen i främst England, Danmark och Polen. Frågor som ofta berörs är t. ex. de svensk-ryska fredsförhandlingarna, Jülich-Klevekrisen, Älvsborgs lösen, svenska och polska värvningar av soldater i Skottland, svenska kronans skulder till brittiska medborgare, prins Karls äktenskapsförhandlingar, protestanternas ställning i Polen, villkoren för brittiska köpmän i Sverige, och valet av Fredrik V av Pfalz, Jakob I:s svärson, till kung av Böhmen, ett val som försatte Jakob i en penibel situation men som öppnade intressanta möjligheter för den svenska utrikespolitiken.

Beskickningen till London 1623-1626
Under åren 1624-1625 lades det ner stor möda på att få till stånd en stor allians mellan de ledande protestantiska makterna Storbritannien, Sverige, Danmark och Nederländerna för att möta hotet från huset Habsburg och katolicismen, och vi kan följa de olika turerna i de komplicerade förhandlingarna i Spens brev (3536-3579). Spens är fullt medveten om alla svårigheter och påpekar t ex att även om Karl I skulle ansluta sig till alliansen, så skulle han inte vara till stor hjälp på grund av att han skulle sakna pengar eftersom han ligger i konflikt med parlamentet. Det är intressant att se hur Spens blir allt mer misstänksam mot den ledande engelske statsmannen, hertigen av Buckingham. Han går t o m så långt att han manar Gustav II Adolf att vara försiktig om en av Buckinghams hejdukar, som är en skicklig giftmördare, skulle komma till Sverige (brev 3579).

Beskickningen till Preussen 1627
Något år senare fick Spens ett uppdrag av den engelske kungen, Karl I. Denne skickade honom sommaren 1627 till det svenska hovet i Elbing för att överlämna strumpebandsorden till Gustav II Adolf och försöka övertala kungen att sluta fred med Polen (breven 3581-3585). Tanken var att svenskarna, om det blev fred med Polen, skulle få möjlighet att engagera sig i kriget i Tyskland. Spens skulle också förhandla med Danzig för att säkerställa stadens neutralitet. Vid sin ankomst till Elbing fick Spens veta att Gustav II Adolf gärna såg att han tillfälligt åter gick i svensk tjänst, vilket Spens också gjorde.

Spens som rekryterare 1628-1630
Förutom som diplomat tjänstgjorde Spens som nämnts ovan som rekryterare av skotska officerare och soldater för tjänst i den svenska armén (breven 3587, 3589-3590). Spens sista brev, daterat den 28 juni 1630 (3592), har direkt att göra med förberedelserna för Sveriges inträde i kriget i Tyskland och gäller överförandet av trupper till Stralsund.

Spens död
Spens anslöt sig 1631 till Gustav II Adolf i Tyskland och dog i Frankfurt am Main den 17 november 1632. Hans död är omnämnd i ett brev från pastor John Durie till den engelske diplomaten Sir Thomas Roe, daterat Frankfurt am Main den 6 december 1632: ”My Lord Spens, My Patron, who lived with the King and followed him since he was King, thought good to live no longer than he did but followed him in death also, for he departed here at Frankfurt shortly after the King was killed; from hence he is to be carried to Sweden” (citat från Duncan).

Jakob begravdes i Riddarholmskyrkan.

Litteratur:
Oxenstiernaprojektet

Duncan, Archibald, The Diplomatic Correspondence of Sir James Spens of Wormiston (typescript in Uppsala University Library, E 379 d:1), lxi + 468 s. [innehåller en biografi över Spens och översättning till engelska av Spens brev]

Grosjean, Alexia, ‘Scotland: Sweden’s closest ally?’, i: Murdoch, Steve (ed.), Scotland and the thirty years’ war 1618-1648 (History of warfare, vol. 6), Leiden, Boston, Köln, 2001, s. 143-171.

Grosjean, Alexia, Un Unofficial Alliance, Scotland and Sweden 1569-1654 (The Northern World, vol. 5), Leiden, Boston, 2003.

Murdoch, Steve, ‘Scottish ambassadors and British diplomacy 1618-1635′, i: Murdoch, Steve (ed.), Scotland and the thirty years’ war 1618-1648 (History of warfare, vol. 6), Leiden, Boston, Köln, 2001, s. 27-50.

Murdoch, Steve and Grosjean, Alexia (eds), Scotland, Scandinavia and Northern Europe, 1580-1707 (the SSNE Database).